Idag när ja satt på bussen tänkte ja på hur jävla tråkiga busspassagerare kan vara. Varje gång man stiger på bussen med glatt humör och ett leende som räcker enda bort till tanten i hörnet så är det som att stiga in i en illaluktande, deprimerande oas full av ångest, nedstämdhet och stress. All glädje bara rinner av en. Man sätter sig på ett eget säte, minst ett steg bort ifrån någon annan och kniper käft. Många sitter med sina iPods-hörlurar så långt intryckta i öronen så att öronvaxet ber om luft, andra sitter och räknar vägsträck och andra sitter på innersätet trots knökad buss och pratar i telefon. Vissa ljushuvuden låtsas t.o.m. att prata i telefon. Ioförsig så längtar jag till den dagen då jag får asgarva när någon ringer till telefonen på riktigt och blodet åker upp till ansiktet lika snabbt som vägsträcken flyger förbi utanför fönstret.
Men jag längtar mer till den dagen då jag själv, eller någon annan snubbe som är lika cool som Napoleon Dynamite vågar gå in på bussen och bara skita fullständigt i allas trötta blickar. Nicka lite gött åt busschauffören och sätta sig bredvid första bästa person. Sådär som de goa, spontana spanjorerna gör. Kanske hålla en liten pratstund eller två. Om vädret, dagen, minnen. Skulle det inte vara lite trevligt att bryta de svenska traditionerna så säg. Och tänk vad mycket nytt folk man skulle lära känna, kära hjärtanes!
Whatever om det blir pinsamt tyst efter att man pratat lite liksom. Vi svenskar är ju så rädda för pinsamma tystnader så att vi bajsar i brallan så fort det blir tyst i 2 sekunder. Men av vilken anledning? Att det inte pratas kontinuerligt är väl bara ett bra tecken på att man inte sitter och rapar ut skitsnack hela tiden? När folk verkligen börjar slappna av och skita i om "änglar går genom rummet" kommer Det svenska folket bli goare, och vips - så är de pinsamma tystnaderna borta. Man pratar helt plötsligt för att man gillar att göra det, inte för att man måste.
Så plugga ut hörlurarna, sätt dig på yttersätet, plocka fram ditt största mod och öppna upp hela din famn mot nästa skräckslagna fortfarande lika svenska snubbe som går på bussen. Han blir säkert livrädd, men han vänjer sig snart. Ni pratar om lite allt möjligt och han börjar bli alltmer bekväm i kläderna. Ni pratar om presidentvalet, hur mycket ni börjat gilla skogshuggarskor bara av en slump och om hur mycket ni saknar att det fanns snö i Sverige. När ni väl pratat om alla olika givande och totalt meningslösa sakerna mellan himmel och jord så vet ni att det i alla fall är en sak som inte saknas i Sverige längre - socialt och gött folk på bussen!
